Denna helg visas det skräckfilmer på Tv’n. På Ica säljs det monstermasker och utklädda barn med påmålat blod i mungiporna knackar på dörrar och frågar -Bus eller godis? För mig är inget av detta läskigt. Spöken, monster och Zombies är INGENTING jämfört med en spindel.

Spindlar skrämmer mig! Varje gång jag går ner i källaren går jag långsamt och tittar noggrant i alla vinklar och vrår efter spindlar. När veden tas in är jag livrädd att det skall krypa iväg en spindel från vedkorgen. Det absolut värsta med hus är att de finns överallt. För någon månad sedan stod jag i köket och flyttade på något som stod på diskbänken. Där bakom var jättespindeln Orvar! Gaaaaaah! Jag springer allt vad jag kan och vet knappt vart jag ska ta vägen. S får snällt bära ut monstret.

Den största spindeln stötte jag på för något år sedan. Det var morgon och jag skulle iväg men skulle bara springa upp till övervåningen och hämta något. När jag sprungit något trappsteg tittar jag upp och på väggen framför mig ser jag den absolut största spindeln jag någonsin sett i Sverige. Jag ramlar baklänges i trappen och får en chock och vet inte vart jag ska ta vägen. Tårarna forsar ner för kinderna och jag bara skakar och vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag ringer S och skriker i telefonen att han måste hjälpa mig. Men hur? Han pratar med mig och tillslut samlar jag lite mod och bestämmer jag mig för att försöka ta dammsugaren och suga upp den… Men vart är spindeln? Den är BORTA! Ännu mer panik… Vet inte längre vart jag vågar vara och beslutar mig för att bara åka hemifrån så fort som möjligt. På väg till jobbet sitter chocken fortfarande i och jag skakar hela vägen fram. På jobbet tror de mig inte när jag visar med händerna hur stor den var. Jag säger till S att spindeln MÅSTE hittas innan jag vågar mig hem igen och jag måste ha bildbevis på att han verkligen har hittat den. Man kan inte vara säker nog. När jag kommer hem sitter S vid köksbordet och jag smyger in och tittar överallt efter spindeln. Jag frågar om han hittat spindeln? Nä det hade han inte! PANIIIIK! Jag står framför honom med ryggen vänd mot kylskåpet. Han säger att jag har nog bara inbillat mig så stor kan den inte vara. -JO DET VAR DEN! Han tittar förbi mig mot kylskåpet och utbrister. -FY! Är det DEN spindeln? Jag vänder mig och och där på väggen bakom kylskåpet kryper monsterspindeln fram. Jag springer ut beordrar S att ta ett bildbevis och fånga in spindeln.

Jag har fortfarande bilden kvar och de som tyckte jag var larvig förstod att jag faktiskt inte överdrev storleken det minsta. För den var enorm. S var till och med lite skakig när han skulle fånga in den.

Min mamma som är jordens största djurvän kan inte förstå hur jag kan ha blivit så harig och rädd för helt ofarliga spindlar. Hon tog alltid hand om spindlarna som skrämde mig som liten och bar försiktigt ut dem i det fria. Jag fattar inte själv varför jag är så rädd och jag blir så arg på mig själv! Jag har försökt många gånger att vara lugn om jag ser en spindel, med det går inte.

När jag gick i Konstskolan skulle vi teckna av olika skelettbitar (från djur), fågelkranium och annat smått och ”gott”. Min blick fastnade direkt på en jättespindel. Närmre bestämt en fågelspindel. Den grabbar jag tag i och bestämmer mig att den ska jag minsann teckna av och samtidigt komma över min spindelfobi. Smart! Tänkte jag. Men det var kanske inte så smart jag kunde verkligen se alla äckliga detaljer som huggtänder och annat läskigt. Trots rädslan lyckades jag iallafall kludda ner spindeln på teckningspappret och resultatet ser ni ovan. Inte sjutton blev fobin botad heller!

/P